En lite historia från förr. En skröna tillåter en viss grad av anonymitet även om det kanske inte är så svårt att lista ut vilka "hjältarna" i följande lilla sedelärande historia kan vara...
Allteftersom åren går så preskriberas ju vissa smärre brott
mot regelverk som begåtts för ganska exakt trettio år sedan.
Den 5:e juli 1983 så flög en inte helt okänd styrelseledamot
i LFK upp för sitt A-certifikat och eftersom han redan då profilerat sig på LFK
så var det ju så att jag och en annan klubbmedlem fick för oss att fira honom
litet extra. Den intet ont anade certifikatinnehavaren blev således inviterad
till en grillafton med diverse tillbehör i form av dryck och kvinnor. Det
gällde ju att leva efter livets tre heliga ”F” redan då. Flyg, Flaskor och
Flickor.
Allt eftersom kvällen gick så steg alkoholhalten i den
stackars nyblivna certifikatinnehavarens kropp till okontrollerbara nivåer
vilket i och för sig var syftet med övningen. Han skötte sig dock väldigt bra
och lyckades till och med sluddra underhållande på engelska. Ett av de
bestående minnena är när han fick en fräsch Gin & Tonic i handen. Han förde
glaset till munnen och drack begärligt men helt plötsligt blev hans ögon stora
och runda och han förde glaset från läpparna och sade: ”I’m feeling a little
bit tipsy”.
Därefter kräktes han upp en blandning av halvsmält
grillmåltid i glaset som nådde upp precis upp till kanten på glaset. Med en
oerhörd precision så förde han det till brädden fyllda glaset ner till bordet
utan att spilla en droppe. Endast riktiga flygare besitter denna förmåga att
kraftsamla och utföra en manöver av denna dignitet!. Därefter utstötte han en
djup suck varvid han kräktes som en fontän rakt över bordet. Vi övriga i
sällskapet fick kasta oss undan så gott det gick för att undvika denna kaskad
av matavfall som for genom luften.
Så småningom lugnade han ner sig och de tio sista
tryckstötarna var inte kraftigare än att innehållet i dem rann ner för hans
numera okontrollerbara kropp vilken helt plötsligt befann sig i någon form av
koma.
Som de handlingens män och flygare vi andra två var så fick
vi snabbt röjt undan fruntimren och se till att vattenslangen rullades ut så
att det gick att spola av både bord, certifikatinnehavare och den närmaste omgivningen.
Här någonstans så slutade festen definitivt för certifikatinnehavarens
del. Vi insåg ju att han inte kunde sitta ute i sommarnatten i ett halvt
medvetslöst tillstånd utan här krävdes krafttag för att snabbt få honom i form
igen. Med några resoluta grepp så släpades han in i duschen samtidigt som hans
kläder, inklusive skor, förpassades till tvättmaskinen. En iskall avrivning
måste ju få honom på benen snabbt resonerade vi. Alltså placerades han på rygg
i duschen med endast kallvatten som sköljde över honom.
Festen fortsatte utan huvudpersonen men vi kontrollerade
honom noga var tionde minut så att han inte skull hitta på något dumt. Vi
märkte att han började komma till sig litet grann eftersom han upprepade gånger
fått på varmvattnet i duschen utan hjälp men vi såg snabbt till att det iskalla
vattnet kom till användning igen.
Fyra till fem timmar senare så var det bara att inse att
denna vattenterapi inte ledde någonstans.
Centralfiguren för festligheten
rullades in i en filt och placerades utomhus på en tältsäng. Det kändes säkrast
så eftersom man ju inte visste om han skulle börja efterkräkas eller inte.
Mina egna minnen blev därefter något diffusa men jag minns
desto bättre att jag vaknade morgonen därpå av att den stackars certifikatinnehavaren
stod och bankade på en altandörr och ville komma in. Han visste inte var han
befann sig och hans enda klädesplagg var en filt. ”Minneslucka” kallas det nog
med ett fint ord.
Svart kaffe ordnades fram, främst till mig eftersom certifikatinnehavaren
mådde oförskämt bra efter omständigheterna. Efter någon onämnbar ritual för att
nyktra till så begav vi oss till LFK eftersom vädret var strålande och vi
beslöt oss för att här måste det flygas.
Sommarmorgonen bjöd på bra sikt och stilla luft vilket
gjorde en liten tripp med två flygmaskiner till Visingsö synnerligen njutbar. Vi
mådde faktiskt förbaskat bra även om vi bröt mot dåtidens stränga
alkoholregler.
Så här trettio år efteråt så kan man ju berätta om
stolleproven och man får väl skylla på vår späda ålder. Hjärnloberna var nog
inte riktigt fullt utvecklade………
Jubilaren har vuxit till sig, blivit styrelseledamot och
sköter sig numera ganska bra även om han då och då fortfarande kan försjunka in
ett komaliknade tillstånd, med eller utan alkohol, till omgivningens stora
förnöjelse. Företeelsen har till och med uppkallats efter honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar